För att verkligen blomstra i fängelset måste du ge upp allt hopp och vara helt accepterande inför din situation.

Acceptans och hopplöshet är nära släktingar. Båda krävs för att trivas i fängelse, den ena utan den andra räcker inte. En man kan acceptera sitt öde, men en brinnande glöd av hopp finns kvar att hans öde ska vända. Han kommer för alltid att vara en turist bland lokalbefolkningen, fast i en aldrig sinande mardrömssemester. En annan man kan ha släckt det hoppets glöd, men ännu inte accepterat sitt öde; att han är en fånge, en statens vårdnad, en man utan handlingskraft eller autonomi. Han är också turist, men av en annan sort. Evigt dömd att vara en häst som aldrig går sönder men alltid sadlas och rids, en lax som är medveten om att simma oändligt uppför strömmen, men aldrig kan ta en paus.

Båda männen torteras, den första mannen har accepterat sitt öde men hoppas oändligt att hans mirakel ska komma. Hans tillstånd gör honom till ett träd som inte kan slå rötter. Han tror när som helst Hans tid kommer En räddare kommer att visa sig Ett mirakel kommer att ske och hans mardröm kommer att ta slut. Den andra mannen vet att ingen kommer att hjälpa honom, det finns ingen räddare, han vet att han kommer att avtjäna varje sekund av sitt straff, men varje dag kommer att vara en plåga, varje dag värre än den förra, för i hans sinne är han det fortfarande en individ, inte ett nummer. Det är ett grymt liv att vara den enda individen. Det är förstås möjligt att vara båda dessa män vilken dag som helst.

För mig är jag mestadels den första mannen. Jag accepterar mitt nuvarande tillstånd, jag accepterar att min autonomi har tagits ifrån mig. Jag accepterar att jag är en fånge för tillfället, men jag hoppas fortfarande att detta magnifika fel ska rättas till. Ibland är jag den andra mannen, där mitt hopp bleknar och jag tappar tron på att detta fel ska rättas till och varje fiber i min kropp reser sig vid tanken att jag inte längre är en man, utan en fånge.

Det finns förstås en tredje man mannen som trivs i fängelset. Han har inget hopp, han kanske aldrig haft något från början, han kanske inte ens känner känslan. Den här mannen accepterar helt – och njuter till och med – av bristen på självständighet. Den institutionaliserade mannen. Varje behov – mat, husrum, sjukvård, socialt, syfte – allt tas om hand åt honom. Han har slagit rot och vuxit, förkrympt och noggrant manikyrerad, som ett bonsaiträd. Hans enda fruktan är rädslan för sin förestående frigivning.

Jag hoppas att jag aldrig blir den tredje mannen, jag hoppas att jag för alltid är turist här bland ursprungsbefolkningen, den obrutna vildhästen, laxen som simmar uppströms. Kanske till och med magikerns tiger som troget uppträder på magikerns uppdrag tills han en dag bestämmer sig för att han är en tiger och inte en katt, och river halsen av magikern live på scenen. Acceptans och hopplöshet, två kusiner jag hoppas att jag aldrig träffar.