Går på ångor. 2 timmars sömn. Jag har precis avslutat ett möte. Den perfekta tiden för svaghet att smyga sig på. Bara på små sätt. Små tankar. Varför offra så mycket? Jag har haft tur som bara kunde lämna. Ingen skulle ens märka det. Men sedan minns jag att jag alltid har varit välsignad eller förbannad, beroende på hur man ser på det. Jag kunde inte sluta bygga även om jag ville. Det känns bara större nu. Idén i sig ja. men jag menar Gud. Ju närmare jag kommer honom, desto mer vill jag visa vad han kan göra. Tror jag hellre dör än att ge upp. Inte av envishet, Av respekt.